Augustinus höll inte med i det som romarna sade när de talde om romarriket som ett imperium sine fine, ett imperium utan slut. Han såg å sin sida romarriket som ett rike som inte kunde hålla i all oändlighet, trots att romarriket visserligen tidvis var väldigt starkt och hade en väldigt utbredd geopolitisk ställning. Augustinus tyckte däremot att detta ´imperium - eller rike - utan slut´, var Guds rike. Augustinus tyckte sig se de svagheter som fanns i det romerska riket eller det romerska imperiet. Han var känslig för att det talades så stort om detta rike som han själv tycktes kunna se som ganska bräckligt. Och han fick ju rätt, för efter att det romerska riket ganska långt hade fått regera fritt i över 800 år, så kom romarriket år 410 att attackeras av fiender som satte hela den antika världen i gungning. Orsaken till detta kanske kunde hittas i att romarriket hela tiden ville expandera. Det var på ett sätt ett sorts narcissistiskt synsätt, där romarriket var så självcentrerat, att orsaken till att expandera och driva på en ständig krigsföring mot ´de andra´ var ett konstant ihållande självändamål. Det som vi menar med rike i dag är kanske - om vi talar om jordliga riken - länder eller så, medan romarriket såg sig själva som världen. Romarna måste hela tiden hålla i en hotbild som berättigade till invasioner av andra länder och makter.
Augustinus får sedermera höra det för hela omvärlden chockerande budskapet att Rom har angripits och överrumplats av utomstående, en nyhet som fick hela världen i gungning eftersom romarriket med Rom som huvudsäte ungefär hade ansetts som världens mittpunkt och huvudfäste. Men Augustinus tar allt detta med ganska stor ro och konstaterar ungefär att; "vem hade nu verkligen kunnat tro att ett av oss skapat rike kunde hålla för eviga tider?" och fortsätter med att säga att; "det verkliga riket är det rike som Gud har gett oss, fyllt av nåd, och med alla dess fördelar, och det är Guds rike vi ska tro på och tjäna med vårt hjärta och vårt förstånd."
Augustinus tänkte att de människor som kunde klassas som hedningar, egentligen kunde ha mycket mer bakom det dom egentligen gjorde, att de på ett sätt hade "satts in i systemet" av de som styrde och ställde. De var kanske inte i Augustinus ögon likvärdiga de kristna, men de var absolut inte onda människor. Många gånger är det fråga om människor som inte egenligen vill göra det som är dåligt, utan att det snarare är den styrande makten som får oss att göra det som inte är det som vi kanske egentligen skulle vilja göra. Så den styrande makten håller med andra ord många gånger tillbaka det som egentligen är det som är det goda. Bakom det onda finns det goda, det är många gånger skadat och har fått en skepnad av att vara av ondo, men är i grund och botten det goda.
Så vad är då kyrkans roll i det här? Som det i programmet kommer fram så är det inte kyrkans uppgift att komma in som någon revolutionerande part och försöka omvända människor sådär hokus pokus. Nej, människor är inte några maskiner som kan programmeras om i en handvändning. Människor ska inte heller programmeras om, utan det som snarare är målet för kyrkan är att kyrkan kommer in som en aktiv part, inte att den kommer in och agerar stat, utan kommer in som en del av samhällsbilden, aktiv i frågor gällande politik ekonomi, och ja, vad som helst som berör samhället. Kyrkan ska vara där och stå för det som är rätt och stå emot det som är fel, och hålla på det. Detta ska sedan ske som en långvarig process, kyrkan ska vara där och visa att den gör en skillnad, inte säga och tala om att den gör en skillnad, och då märker människor också märke till vad det är som kyrkan står för, vilka värderingar den har, och att dessa värderingar korrelerar med de värderingar som många, om inte de flesta männsikor har, även om de kanske många gånger är dolda av orsak eller annan.
//Daniel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar