Slavoj Zizek on materialism and theology

Å ena sidan har vi en pågående trend där det finns en offensiv materialism som har tendenser som tycker att religion är dumheter som inte har något med etik att göra. Men Zizek ser inte dem som motsatser till varandra, utan Zizek menar snarare att de är två sidor av samma mynt. Han citerar påven som menar att orsak och öde måsta komma tillsammans på ett nytt sätt. Zizek ser problem i det som man avser när man talar om ´orsak´.

Han fortsätter med att kommentera vad påven menar när han talar om rationalitet. Påvens sätt att se är snarare, enligt Zizek, som ett sorts förmodernt sätt att se på universum, inte alls det som vi talar om när vi talar genom vetenskapen idag. Han ger nog enligt min mening påven en liten känga för att påven menar då han indirekt säger att kristenheten har ett mer rätt sätt att se på rationalitet än vad islam har. Men Zizek säger att islam många gånger har just den rationalitet som påven påstår att den saknar. Zizek säger att så långt som religionen har farit, så långt kommer orsaken att fara.

Det känns som om Zizek talar om att det i och med att vi lever i en så välstrukturerad och rationell värld där allting verkar vara så perfekt ordnat, i sig redan är irrationellt. Han menar att man kan se mirakel överallt. Inte ens kvantfysik kan ge en fullständig förklaring till vissa saker, det måste finnas nånting som är överordnat detta. Det finns inte nödvändigtvis någon multiplicitet ut i det oändliga, det kanske finns en gräns och där är den. Och Zizek menar att det är den gränsen utom vilken som vi hela tiden försöker forska vidare, men att vi sällan når några resultat.

Det finns helt enkelt sådant som vi inte som människor kan ge ett svar på. Zizek ställer sig kritisk till den nya sortens ekologi. Han kritiserar den för att vara ett sorts ´liv 2.0´ som försöker skapa, på ett sätt en ny sorts religion genom att vara normgivande. Han talar visst om att vi ska ha ett samvete och vara ekologiska, men vi kan varken återvända till någon form av naturligt tillstånd, eller göra alltför omfattade och förhastade beslut för att förändra naturens situation i världen. Han tycker att vi ska lita på vetenskapen, och fortsätta med utvecklingen, dock med tanken i bakhuvudet att vi bör ha ett ekologiskt samvete.

Zizek fortsätter med att säga att Gud dör på korset som en ultimat förklaring för att detta liv har en mening. Han menar att Gud litar på oss, vi är en del av en ofärdig verklighet, vi ska fortsätta vara en del av utvecklingen av denna verklighet, och han fortsätter sedan med att säga att vi i dagens värld undviker problem genom att enbart tänka på dem.

//Daniel

Feminist theology, southern and northern (två kapitel)

Den feministiska teologin fick sin start i och med att man ville uppmärksamma att de problem som ofta diskuterades var problem som imperialism och diktatoriska regimer, men frågeställningar som ofta uteblev var frågor kring hur kvinnors och barns ställning är i samhället, de som ofta var förtryckta. Det diskuterades helt enkelt frågor utåt sett, hur andra regimers ställning och makt kan vara problem för det egna samhället, men inte direkt problemen inom det egna samhället.

Problemet som feministteologerna ser det, är att kvinnans roll har blivit alltför undanträngd. Kvinnan är i lika stor del av det samhället hon lever i, men hennes roll har mången gång blivit nedpressad av samhället, i långa tider styrd av män. Ofta har det enligt feministteologerna varit på det sättet att kvinnans roll har varit den av den omsorgsfulla parten, helt enkelt den som tar hand om barnen, sköter om köket etc. Men detta är inte för dem det som kvinnan "skulle vara till för". En parallell som feministteologerna vill peka på är Jungfru Marias del i Jesu liv. Hon var inte bara en del av Jesu födelse, utan hon var en del av själva Jesus. Hon var inte bara en del av att föda Jesus, utan hon var som ett led i den process som gjorde Jesus till det han var. Detta vill feministteologerna komma bort från, en bild av kvinnan som enbart en producent av efterkomlingar, som om kvinnan skulle vara ett föremål. Nej, de vill att kvinnan ska ha en lika stor del av helheten som männen nu tycks ha.

En annan viktig sak som de sydliga feministteologerna vill lyfta fram, är att det inte kan sägas finnas en likhet mellan alla kvinnor i världen. Därför vill de lyfta fram att det finns en stor variation mellan kvinnor beroende på var i världen man rör sig. Det går helt enkelt inte att generalisera det kvinnliga könet som en distinkt enhet, som skulle vara alltigenom lika. Dessa feministteologer har velat att ta del i en allt större utsträckning, i bland annat frågor som många gånger har drivits åsido.

Bland dessa frågor kan hittas aspekter som inte nödvändigtvis måste vara så högtravande, utan det är snarare fråga om alldagliga, men ack så viktiga frågor om liv och död. De har velat påpeka frågor som tillgång till rent vatten och en jord där nytt liv kan bära frukt, frågor som kanske verkar tagna förgivna, men som har fått allt för lite uppmärksamhet och tagits i beaktande.

De nordliga feministteologerna har kanske å sin sida ett mer rekonstruktivt sätt att se på saker och ting. De tycker att man kunde på sätt och vis genomföra en rekonstruktion av det andliga. Inte genom att kanske göra en förnyelse av doktriner, utan snarare en form av bejakande av att det kvinnliga finns med i den kristna andligheten. Ett sätt av accepterande av det kvinnliga som en del av hela den andliga helheten. En bekräftelse på att det kvinnliga har varit en del av den kristna historien, att den fortfarande finns med idag, och att den behöver få bejakas att den är en viktig del av den andliga utvecklingen.

//Daniel

R.R. Reno on Stanley Hauerwas

Reno skriver om Stanley Hauerwas som en person som menar att en kristen människa visar sina sanna övertygelser i formen av sitt handlande. Han beskriver Hauerwas exempel med tegelstenar. Det är inte tegelstenarna i sig själva som är ett typexempel på kraft, utan det är snarare genom hur vi använder tegelstenarna som det i praktiken kommer fram deras styrka. Detta gäller vare sig vi av tegelstenarna bygger en hållfast mur, eller använder dem som ett vapen som vi kastar. Parallellen skall naturligtvis dras till oss som kristna. Precis som att mura med tegelstenar, murar vi även som kristna ett hållbart förhållande till Gud. Det ska hålla, och med denna hållfasta mur av kristenhet ska vi kunna göra en skillnad i världen.

Hauerwas exemplifierar denna hållfasthet med tre K:n: Karaktär, Kyrka, och Konstantinianism.
Karaktären består av att vi ska ha en fast delaktighet i Guds rättfärfiga nåd, att vi är varelser som är sanna i oss själva, och att vi konstant jobbar för det bästa. Hållfasthet i det vi vill åstadkomma. Det är inte egentligen för Hauerwas tanken eller handlingen i sig som är det primära, utan det viktiga är slutresultatet.

Hauerwas poängterar det berättande narrativet. Han poängterar berättelse framom principer, historier fram om plikt. Berättelser är maskiner som skapar densitet, och de kristna doktrinerna har kvarstannande styrka enbart om de får en tyngd av denna densitet, menar Hauerwas. Kyrkan är givetvis den plats där detta kan och ska förverkligas. Kyrkan skall enligt Hauerwas kunna markera ut för omvärlden vilken som är den specifika kulturen och politken som kyrkan står för, så att kyrkan står på egna ben vid sidan av den världsliga makten (den som Hauerwas kallar den konstantinianistiska makten). Vid frågan huruvida man kan se Hauerwas som en liberal eller konservativ teologg, konstateras det att ordet liberal enligt Hauerwas inte är fråga om en politisk ideologi, utan snarare om attityder och sätt inom moral. Han kanske kan ses som konservativ för att han stenhårt håller på kyrkan, men han menar själv att om man först med hela sitt hjärta tar till sig den tanken att det är kyrkan som i grund och botten är fästningen för våra liv, så kan det sedan ge en mer liberal attityd till många andra frågor i livet.

//Daniel

Milbank, Hauerwas och Bretherton i diskussion

 Allting börjar med att Hauerwas berättar om bakgrunden till sin bok, som är en memoar om hans egna liv, är att han blev uppväxt med att han skulle bli en tegelarbetare, han skulle gå i sin faders fotspår, men det han själv ville göra var att bli en teolog, en akademiker. Han beskriver vad det är att familjen släpper taget om en och låter en gå för att göra det som är ens kall. Att utstå smärta, men se det goda som kommer efter att man utstått den smärtan. Man gör det man själv vill göra, och på ett sätt fortsätta med en ny väg i sitt egna liv, trots att det är en väg som familjen aldrig kommer att förstå.

Sedan fortsätter diskussionen. Hauerwas säger att kyrkan ska vara en kyrka som inte är en prestationskyrka. Kyrkan skall vara ung. ´kyrkan runt hörnet, eller kyrkan mitt i våra liv´. Milbank fortsätter sedan med att säga att församlingens kyrka är en inklusiv kyrka. Han fortsätter med att säga att kyrkan inte primärt är en direkt institution utan den är formad genom eukaristi. Utifrån det är är vi redan en gemenskap.

Vid frågan gällande hur en kyrka som skulle vara världsomspännande skulle se ut svarar de så här:
Hauerwas frågar sig hur de kristna kan vara lockande nog för att oinvigda ska kunna komma och tala med oss? Jo vi måste sluta tänka att vi är i kontroll. Milbank fortsätter sedan med att säga att vi måste tänka på de strukturella ojämlikheterna som finns världen över

På frågan om vilka de viktiga teologiska frågorna är som måste granskas närmare svarar Hauerwas att relationen mellan kristologi och ecklesiologi är absolut nödvändig att diskuteras teologiskt för att kunna förutspå hur framtiden ser ut medan Milbank i sin tur poängterar att det behövs filosofi och teologi för att kunna relatera kristna värderingar i vår värdlsbild. Frågan kommer även upp huruvida en ateistisk värld skulle vara mer farlig för världen än en konfessionell? Skulle detta var ett politiskt problem? Hauerwas fortsätter med att säga att vi helt bra kan föra en diskussion genom att ha med en stark kristologi och ändå kunna diskutera på ett öppet plan. Milbank frågar sig i sin tur varför den sekulariserade världen skulle vara intresserad av liberal teologi? Kyrkan nåste vara sann mot sig själv. Hauerwas fortsätter därefter med att säga att teologin måste göras så att den är berörande för individer. Kyrkan måste ställa sig frågor som är berörande för vårt vardagliga liv, som t.ex. vad är girighet, och hur det påverkar vår vardag.

På det hela taget en intressant diskussion som många gånger ändå kändes lite högttravande och att man inte helt hölls med i svängarna. För att lite analysera dem som personer fick jag en känsla av att Milbank mer vill nå ut till de frågor som är i luften genom att att ta tag i dem och nämna dem vid namn, och att därifrån sedan kunna fortsätta att diskutera dem, medan Hauerwas igen mer efter att ha nämnt problemen vid namn och konstaterat vad det är fråga om, hellre vill se hur de praktiseras i verkligheten. Karikerat och kanske felaktigt, men det är den känslan jag fick av dem.

//Daniel

Om makt/kraft

För att sammanfatta Goodchilds kapitel om makt (power), kan man nämna att Goodchild identifierar tre sorters makt, eller kanske benämningen kraft här vore bättre. Det finns den ´fysiska makten´ det vill säga den som utgör allt från naturliga krafter som till exempel gravitation och tyngdlag till rörelse t.ex. i form av fysisk bestraffning till truppförflyttningar i krig. Sen finns det den mänskliga kraften, den som vi människor skapar med våra tankar. Men Goodchild menar att man inte bara kan nöja sig med dessa två sorters krafter, utan han menar att vi dessutom måste lägga till en kraft, den som utgörs av den ´politiska energin´. Som jag uppfattare det, menar Goodchild att det är det politiska subjektet som vi har lyckats/misslyckats att välja att styra alla dessa tre krafter, det vill säga pengar. I och med att vi är i den situationen är det pengar som är "lagen". Pengar styr produktionen, den gör ett motiv för oss att arbeta, den utgör ett sätt att visa vår överlägsenhet och utan pengar skulle inte samhället rulla på. Pengar blir sättet genom vilken demokratin förverkligas. Pengar blir helt enkelt ett överlägset sätt av politiskt uttryck.

//Daniel

Radioprogram om Augustinus Guds stad

Augustinus höll inte med i det som romarna  sade när de talde om romarriket som ett imperium sine fine, ett imperium utan slut. Han såg å sin sida romarriket som ett rike som inte kunde hålla i all oändlighet, trots att romarriket visserligen tidvis var väldigt starkt och hade en väldigt utbredd geopolitisk ställning. Augustinus tyckte däremot att detta ´imperium - eller rike - utan slut´, var Guds rike. Augustinus tyckte sig se de svagheter som fanns i det romerska riket eller det romerska imperiet. Han var känslig för att det talades så stort om detta rike som han själv tycktes kunna se som ganska bräckligt. Och han fick ju rätt, för efter att det romerska riket ganska långt hade fått regera fritt i över 800 år, så kom romarriket år 410 att attackeras av fiender som satte hela den antika världen i gungning. Orsaken till detta kanske kunde hittas i att romarriket hela tiden ville expandera. Det var på ett sätt ett sorts narcissistiskt synsätt, där romarriket var så självcentrerat, att orsaken till att expandera och driva på en ständig krigsföring mot ´de andra´ var ett konstant ihållande självändamål. Det som vi menar med rike i dag är kanske - om vi talar om jordliga riken - länder eller så, medan romarriket såg sig själva som världen. Romarna måste hela tiden hålla i en hotbild som berättigade till invasioner av andra länder och makter.

Augustinus får sedermera höra det för hela omvärlden chockerande budskapet att Rom har angripits och överrumplats av utomstående, en nyhet som fick hela världen i gungning eftersom romarriket med Rom som huvudsäte ungefär hade ansetts som världens mittpunkt och huvudfäste. Men Augustinus tar allt detta med ganska stor ro och konstaterar ungefär att; "vem hade nu verkligen kunnat tro att ett av oss skapat rike kunde hålla för eviga tider?" och fortsätter med att säga att; "det verkliga riket är det rike som Gud har gett oss, fyllt av nåd, och med alla dess fördelar, och det är Guds rike vi ska tro på och tjäna med vårt hjärta och vårt förstånd."

Augustinus tänkte att de människor som kunde klassas som hedningar, egentligen kunde ha mycket mer bakom det dom egentligen gjorde, att de på ett sätt hade "satts in i systemet" av de som styrde och ställde. De var kanske inte i Augustinus ögon likvärdiga de kristna, men de var absolut inte onda människor. Många gånger är det fråga om människor som inte egenligen vill göra det som är dåligt, utan att det snarare är den styrande makten som får oss att göra det som inte är det som vi kanske egentligen skulle vilja göra. Så den styrande makten håller med andra ord många gånger tillbaka det som egentligen är det som är det goda. Bakom det onda finns det goda, det är många gånger skadat och har fått en skepnad av att vara av ondo, men är i grund och botten det goda.

Så vad är då kyrkans roll i det här? Som det i programmet kommer fram så är det inte kyrkans uppgift att komma in som någon revolutionerande part och försöka omvända människor sådär hokus pokus. Nej, människor är inte några maskiner som kan programmeras om i en handvändning. Människor ska inte heller programmeras om, utan det som snarare är målet för kyrkan är att kyrkan kommer in som en aktiv part, inte att den kommer in och agerar stat, utan kommer in som en del av samhällsbilden, aktiv i frågor gällande politik ekonomi, och ja, vad som helst som berör samhället. Kyrkan ska vara där och stå för det som är rätt och stå emot det som är fel, och hålla på det. Detta ska sedan ske som en långvarig process, kyrkan ska vara där och visa att den gör en skillnad, inte säga och tala om att den gör en skillnad, och då märker människor också märke till vad det är som kyrkan står för, vilka värderingar den har, och att dessa värderingar korrelerar med de värderingar som många, om inte de flesta männsikor har, även om de kanske många gånger är dolda av orsak eller annan.

//Daniel

Jean Vaniers l´Arche

Det första jag vil säga är att detta var ett väldigt berörande program. Ett program om Jean Vanier, en man som tar initiativet att grunda ett boende l´Arche (arken), dit människor med vissa handikapp kan komma för att bo tillsammans med varandra, och tillsammans med människor som tar hand om den. Alla är jämställda med varandra vid l´Arche. Men det är ju inte på det viset att det enbart skulle vara de med vissa funktionshinder som behöver tas hand om, nej, de som har handikapp tar, om än på ett annat sätt hand om dem som inte har ett handikapp. Utbytet är dubbelriktat. Terapin är en terapi av förhållande. Vi måste kunna lära oss att språka med varandra trots våra olikheter. Andra behöver kanske vår ´komplicitet´, men vi kanske istället behöver deras ´enkelhet´.Som Martin Luther King sade: "vi måste inse vår egna svaghet".

En av stödpersonerna på l´Arche uttryckte sig så här i början av sin tid på l´Arche: "Det är som att bara komma bort från det vanliga ekorrhjulet, och inse att ´är det här frågorna ni tampas med?´ att i all enkelhet komma till det mest enkla varandet". Stanley Hauerwas säger att vid l´Arche får man veta vad tid innebär, vi inser behovet av vårt beroende av (var)andra, vi har förmågor som andra behöver, men vi behöver de förmågor som andra har.

Jean Vanier poängterar att alla behöver vi nånstans där vi hör hemma. Vi måste ta med de svaga, de som är utanför, och han fortsätter med att poängtera, att att välkomna olikhet är ett led på vägen mot fred. Han fortsätter med att säga att det gör vi genom att vi rör oss från rädsla till öppnhet, att vi inser att vi behöver hjälp, vi behöver kraft, att vi behöver inse att vi behöver Guds gåva till oss.

//Daniel

Radioprogram om politisk teologi främst Carl Schmitt

Menade att de åsikterna som blomstrade i Carl Schmitts tids Tyskland var sekulariserade åsikter som egentligen kom från den kristna kyrkan. Schmitt ville visa att grunderna för den moderna politiken varken var sekulariserade eller liberala som man skule tro, utan att den var teologisk. Schmitt drog paralleller till Thomas Hobbes Leviathan där Hobbes förespråkar ett ordnat samhälle som grundar sig på en samhällsmakt som just är samhällets grundpelare. Hobbes menar att om vi skulle ha ett samhälle där människan lever ett egocentriskt liv bara för sig själv och sina närmaste, och med att ensam klara sig i konkurrensen med alla andra människor som tänker på samma sätt, så skulle det bara resultera i kaos. Så Hobbes förespråkar ett ordnat samhälle med en styrande makt. Schmitt hittar sedan några hundra år sedan att den överordnade makt som Hobbes just talar om mycket grundar sig på teologiska koncept, med en sorts gudomlig suveränitet. Suveräniteten skulle ha makten att hålla stabilitet i samhället.

Programmet fortsätter sedan med att diskutera att det samhälle som vi nu lever i är ett kapitalistiskt-liberalistiskt samhälle där vi plockar det bästa vi kan få av vissa delar, medan det autentiska uteblir. Det gör ju att det samhälle vi nu lever i är lite av ett sådant samhälle som Hobbes motsatte sig, ett jag-perspektivistiskt sätt att se, där lyckan många gånger framstår att bestå av pengar eller dylikt, medan aspekter av icke-materialistisk lycka som t.ex. glädje helt uteblir, för att inte tala om medliande etc. Detta liberalistiska samhälle var även något som Schmitt motsatte sig.  Så eftersom det verkar som om ett liberalistiskt-kapitalistiskt samhälle inte är ett samhälle som fungerar, vad är det då? Det som diskuteras i programmet är i alla fall, utan att kanske riktigt komma på en ´rätt lösning´, att det behövs något som kan tas in i den politiska debatten som alla kan omfatta. Det är med ett enkelt men slagkraftigt ord sagt: förståelse. Och denna förståelse måste börja någonstans ifrån, och en början till den verkar vara att i allt större omfattning ta med ett teologiskt perspektiv. Med detta inte sagt att det just skulle vara någon specifik riktning inom debatten, utan snarare det som många teologiska inriktningar har gemensamt: öppna ögon och öron för andra sätt att se, förståelse, medkänsla och empati.

//Daniel

Stanley Hauerwas om Dietrich Bonhoeffer

Hauerwas talar om att Bonhoeffer menade att vi måste sluta med att ljuga för oss själva att vi säger sanningen även om vi inte gör det. Att hellre vara tyst, än att "breda på" med uttalanden som inte har något budskap är lika med värdelöst. Sanning i det vi säger är A och O.

Intollerans är är något som Bonhoeffer menar att inte hör hemma i en kristen kyrka. Intollerans leder bara till känslolöshet och likgiltighet vilket i sin tur bara leder till trångsynthet och syniskt synsätt. Det kan bara finnas en gemenskap av fred genom att gemenskapen inte bygger på lögner och orättvisa. Bonhoeffer säger att fred inte är fred om inte den kommer genom förlåtelse av synder.

Vidare frortsätter Hauerwas med att tala om sanning. Att bara tala sanningsenligt är inte enbart ett självändamål, utan det är en del av det liv vi väljer att leva. Förstås även som kristen som en del av ett kristet liv. Vi kan ljuga inför oss själva att det "är rätt inför Gud", men vi måste fråga oss om det är rätt i ett liv där vi vill följa Gud.  Att tala sanning är nånting som vi måste lära oss säger Hauerwas att Bonhoeffer menar.Vi som talar om det som kyrkan säger, är kyrkans röst menar Bonhoeffer. Då måste vi som kyrkans ´redskap´ även veta vad det är vi säger, det vill säga sanningen genom evangeliet. Vi måste kunna säga sanningen genom oss själva, och därmed givetvis ärligt för oss själva, för att kunna tala ärligt till våra medmänniskor i Kristus och kunna betjäna vår omvärld.

//Daniel

The Politics of Jesus part 5, last part

Stycke nio i Yoders bok handlar om revolutionary subordination och diskuterar mycket om vad det är att underkasta sig. Yoder diskuerar långt utgående ifrån Haustafeln en sorts föreskrift för hemmet, hur mannen skall bemöta kvinnan och hur kvinnan skall bemöta mannen och så vidare. Till exempel hittas detta i Bibeln i Kolosserbrevet 3:18-4:1. Huvudpoängen är kanske inte att säga att den ena är förmer än den andra, utan det handlar mer enligt min uppfattning om mänskligt bemötande. Jesus tog knappast ställning till hierarkier inom familjer el.dyl. (han kunde ju bara utgå ifrån den situation som rådde då) utan det är mer fråga om respekt till den andra, oberoende av när det gäller, men det är nu bara vad jag anser.

Vidare i stycke tio handlar det om statens auktoritet, ett stycke som för mig kändes komplicerat, men om jag nu hittade något i detta stycke så var det följande:. För den kristna kyrkan är det viktigt att vara med i samhället även om kyrkan kanske inte alla gånger skriver under det som staten står för eller gör. Men staten står i grund och botten för positiva värderingar och jobbar för det goda, och detta får kyrkan lita på. Så staten, eller snarare samhället är inte bara ett maskineri, utan känner även ett socialt ansvar. En annan poäng som kommer fram är att det även om det är viktigt att känna sitt sociala ansvar och att vara en del av det sociala "måste göra", så är det om inte än mer viktigt för en kristen att känna sitt personliga etiska ansvar, och att i tvetydiga situationer då ´det sociala måstet´ står mot ´det etiska ansvaret´, att välja det senare.

I det näst sista kapitlet, kapitel elva talas det om rättfärdighet. Vad innebär det att vara rättfärdig? Är det att enbart leva med att tänka på att man är det för att Gud är en nådig bara för att man tror? Bör man inte leva på ett rättfärdigt sätt? Att inte bara förstå vad det innebär och tänka sig det, utan att också VARA det Och vad är det att leva på ett rättfärdigt sätt?

Då kommer vi lite in på det tolvte och sista kapitlet som handlar om ´Lammets krig´. Jag uppfattar att Lammets krig är den långa vägen att hitta till människors hjärtan. Eller inte är det nu väl svårt för Lammet att komma till människors hjärtan, utan det det är människorna som har svårt att öppna sina hjärtan. Det är steget från tanke till handling än en gång. Att göra som Paulus gjorde då han insåg (ung.) att han inte ser en jude som en jude, och inte en grek som en grek, utan han ser båda i ljuset av den nya världen som börjar i Kristus.

//Daniel

The Politics of Jesus part 4

Denna text gäller kapitel 6-8. I kapitel sex diskuteras Trial balance. Är det till exempel en skillnad på den historiske Jesus och på historiens Jesus? Måste vi välja på historiens Jesus och lärornas Jesus. Yoder menar att vi inte kan göra det. Han menar att historiens Jesus ÄR trons Jesus. Ytterligare många påståenden sätts emot varandra som motsatspar, men det är inte genom att vi väljer antingen a eller b som vi kommer fram till den sanna Jesus.

Vidare kommer vi till kapitel sju där det diskuteras att följa i Jesu fotspår och att vara hans (sanna) lärjunge. Vad innebär det att följa Jesus?
Att älska så som han? Att tjäna andra så som han? Att ge sitt liv så som han? Attt förlåta andra så som Gud förlåtit oss?
Ja! Det är väl just detta som det handlar om; att bära sitt kors så som Jesus bar sitt. Att helt enkelt vara för andra den barmhärtige samariern i alla livssituationer.

Kapitel åtta berör sedan kraft eller kanske snarare makt. Makten kan ju ta sig olika uttryck, och det som Yoder främst berör är olika sorters makt. Det var makten i form av makthavarna som satte Jesus på korset. Det är en sorts makt. En annan makt är den som Jesus kom med, hela Guds rike och makten i och med det. Det tredje jag nu kommer att tänka på när det gäller makt är när dessa två konfronteras. För det första makten i form av makthavarna av Jesu tid, för det andra Jesus med, ja, sig själv, utan någon egentlig "maktuppvisning", men ändå med en outtalad makt som också de så kallade makthavarna märkte. Hans utstrålade makt tycktes vara så farlig att han gick sitt öde till mötes. Många gånger är det just så att det finns denna makt/kraft i kyrkan som inte alltid är uttalad, men som ändå finns där. Och den kan bra vara en del av det övriga samhället, men alltid finns det ju åsikter som inte tycker så.

//Daniel

The Politics of Jesus part 3

Här kommer ett litet sammankok av kapitlen 3, 4 och 5. I kapitel tre talar Yoder vidare om jubelåret. Jubelåret ska alltså infalla vart sjunde år. Han poängterar fyra viktiga föreskrifter: 1) att lämna jorden i träda, 2) befrielsen från skulder, 3) befrielsen av slavar och 4) att ge allmosor från sitt egna välstånd. Att lämna jorden i träda är viktigt så tillvida att det visar på den tillit som Jesus önskar att människorna skulle ha gentemot Gud. Det är tanken på att även om man inte sår och skördar något på det sjunde året, så ser Gud till att det finns överflöd från de andra åren istället. Men det som Yoder mest talar om är ändå befrielserna från skulderna. Och hur svårt skulle det nu inte vara, tänka sig, att verkligen följa detta? Att vart sjunde år befria andra från de skulder de har till en, och vice versa att de skulle befria oss från de skulder som vi har till dem. En svår prövning - att se hur viktig mammon är för oss.

Följande två kapitel tycker jag hör ganska nära samman. Det första kapitlet handlar om huruvida Gud slåss för oss, och det andra handlar om icke-våldsprincipen att stå emot våld. Båda handlar enligt mig lika långt på en ihärdig tillit till att Gud är med oss även i de mest ultimata situationerna, t.ex. då det hotas med fullskaligt krig. Gud vill att vi litar på att Han ser till att även de mest kontroversiella situationerna kan undvikas, bara vi litar på att Han är där med oss. Kanske det är på det sättet att "fienden" mången gång undviker konfrontation då den märker den andra partens orädsla och visshet.

//Daniel

The Politics of Jesus part 2

I det andra kapitlet av John Howard Yoders bok diskuterar Yoder om det kommande riket. Det talas om jubelåret - året då alla kan starta om från samma linje. Jesus såg säkert det som skulle komma. Han såg den långa vägen han skulle komma att gå upp till Jerusalem. Den skulle gå via att han frestas av djävulen på många olika sätt, men Jesus säger varje gång nej till frestelserna. Han skulle få den gyllene chansen att bli en härskare, men han avböjer. Han hade kunnat göra sina läror till allmän praxis i sin samtid, men Jesus drar sig varje gång undan, för det är inte en "politisk frälsning" han vill komma med, utan Jesus vill att de som följer honom ska kunna leva sida vid sida med övriga uppfattningar. Hans läror är frivilliga för dem som vill följa honom hans väg, en alternativ livsstil om man kunde säga det så. Ingen var tvingad med! Men det såg inte makthavarna av den tiden. De tyckte att Jesus var ett för stort hot för allmänheten. Ändå var han den som gav dem som rånat honom sin mantel, han var den som bad för dem som gjorde honom illa. Han hade kunnat slingra sig undan, han hade kunnat gå med på beslutsfattarnas krav och gjort många saker annorlunda, och historien hade sett helt annorlunda ut. Men det var inte så som det skulle gå. Han skulle lida för vår skull, så att vi kunde göra bättring. Och Jesus visste detta och ändå begav han sig ut på den långa vägen mot Jerusalem..

//Daniel

The Politics of Jesus part 1

Det som jag fastnar för då jag läser John Howard Yoder är att han enligt mig frågar sig om vi kan tänka oss att tänka att Jesus för det första inte alls hade någon politik. Var det kanske snarare så att Jesus primära orsak för att han föddes till världen och för världen, var för att världen behövde en Räddare? Och eftersom världen då behövde en räddare, så måste det ju vara på det viset att världen inte lever/levde i enlighet med Guds vilja! Yoder menar att Jesus visst hade en politik. Kanske det är på det viset att Jesus inte direkt kom till världen för att "ge den en ny politik", utan att Jesus kanske menade att människorna på jorden istället för att följa någon politik som Jesus kanske då inte hade, istället skulle leva enligt det sätt som Jesus menade att var den ´sanna vägen´ i enlighet med Guds ord. Och i och med att människorna började (?) leva i enlighet med Jesus uppmaningar, så skapade människorna på det sättet en politik i och med sitt agerande och sin moral. Jesus kanske snarare var politisk än att han hade en politik. Det som Yoder fortsätter med är att vi då inte kan leva direkt enligt den så kallade politiken från den tiden, utan vi måste snarare tillämpa den i den kontext den hör till, det vill säga dagens värld. Vi måste således anpassa den så att den passar in idag.

//Daniel

Intro till boken ´Theology of Money´

Har börjat läsa Philip Goodchilds Theology of Money, och måste säga att det är en ganska intressant läsning. Väldigt svår dock, känns den som. Goodchild skriver i början mest ganska brett om ämnet. Men om jag nu förstår något av det han skriver så menar han i alla fall, att pengar i sig inte är något dåligt. Pengar finns till för att det ska kunna ske, i juridiska termer; en penningprestation där objekt A "överför" pengar till objekt B, och där B istället "ger" A något i utbyte. Det var nu mitt sätt att se på saken, men i alla fall. Det är sedan då vi börjar se pengarna som en gudom som det stöter problem (?), eller åtminstone på följdfrågor. Vidare så är det en annan sak att vi börjar använda pengarna som en väg till makt och till lycka. Då kommer det in frågor som Goodchild närmare kommer att peka på, det vill säga politik och teologi. Kanske det finns en nyansskillnad på pengar och mammon?! Jag är inte klar på hur jag tänker kring detta, men det känns som om pengar är det mer harmlösa (läs: så är det ju ändå inte), medan mammon inbegriper mer av detta med politik, makt, värderingar, lycka, och så vidare. Måste läsa vidare.. Fortsättning följer..

//Daniel