Slavoj Zizek on materialism and theology

Å ena sidan har vi en pågående trend där det finns en offensiv materialism som har tendenser som tycker att religion är dumheter som inte har något med etik att göra. Men Zizek ser inte dem som motsatser till varandra, utan Zizek menar snarare att de är två sidor av samma mynt. Han citerar påven som menar att orsak och öde måsta komma tillsammans på ett nytt sätt. Zizek ser problem i det som man avser när man talar om ´orsak´.

Han fortsätter med att kommentera vad påven menar när han talar om rationalitet. Påvens sätt att se är snarare, enligt Zizek, som ett sorts förmodernt sätt att se på universum, inte alls det som vi talar om när vi talar genom vetenskapen idag. Han ger nog enligt min mening påven en liten känga för att påven menar då han indirekt säger att kristenheten har ett mer rätt sätt att se på rationalitet än vad islam har. Men Zizek säger att islam många gånger har just den rationalitet som påven påstår att den saknar. Zizek säger att så långt som religionen har farit, så långt kommer orsaken att fara.

Det känns som om Zizek talar om att det i och med att vi lever i en så välstrukturerad och rationell värld där allting verkar vara så perfekt ordnat, i sig redan är irrationellt. Han menar att man kan se mirakel överallt. Inte ens kvantfysik kan ge en fullständig förklaring till vissa saker, det måste finnas nånting som är överordnat detta. Det finns inte nödvändigtvis någon multiplicitet ut i det oändliga, det kanske finns en gräns och där är den. Och Zizek menar att det är den gränsen utom vilken som vi hela tiden försöker forska vidare, men att vi sällan når några resultat.

Det finns helt enkelt sådant som vi inte som människor kan ge ett svar på. Zizek ställer sig kritisk till den nya sortens ekologi. Han kritiserar den för att vara ett sorts ´liv 2.0´ som försöker skapa, på ett sätt en ny sorts religion genom att vara normgivande. Han talar visst om att vi ska ha ett samvete och vara ekologiska, men vi kan varken återvända till någon form av naturligt tillstånd, eller göra alltför omfattade och förhastade beslut för att förändra naturens situation i världen. Han tycker att vi ska lita på vetenskapen, och fortsätta med utvecklingen, dock med tanken i bakhuvudet att vi bör ha ett ekologiskt samvete.

Zizek fortsätter med att säga att Gud dör på korset som en ultimat förklaring för att detta liv har en mening. Han menar att Gud litar på oss, vi är en del av en ofärdig verklighet, vi ska fortsätta vara en del av utvecklingen av denna verklighet, och han fortsätter sedan med att säga att vi i dagens värld undviker problem genom att enbart tänka på dem.

//Daniel

Feminist theology, southern and northern (två kapitel)

Den feministiska teologin fick sin start i och med att man ville uppmärksamma att de problem som ofta diskuterades var problem som imperialism och diktatoriska regimer, men frågeställningar som ofta uteblev var frågor kring hur kvinnors och barns ställning är i samhället, de som ofta var förtryckta. Det diskuterades helt enkelt frågor utåt sett, hur andra regimers ställning och makt kan vara problem för det egna samhället, men inte direkt problemen inom det egna samhället.

Problemet som feministteologerna ser det, är att kvinnans roll har blivit alltför undanträngd. Kvinnan är i lika stor del av det samhället hon lever i, men hennes roll har mången gång blivit nedpressad av samhället, i långa tider styrd av män. Ofta har det enligt feministteologerna varit på det sättet att kvinnans roll har varit den av den omsorgsfulla parten, helt enkelt den som tar hand om barnen, sköter om köket etc. Men detta är inte för dem det som kvinnan "skulle vara till för". En parallell som feministteologerna vill peka på är Jungfru Marias del i Jesu liv. Hon var inte bara en del av Jesu födelse, utan hon var en del av själva Jesus. Hon var inte bara en del av att föda Jesus, utan hon var som ett led i den process som gjorde Jesus till det han var. Detta vill feministteologerna komma bort från, en bild av kvinnan som enbart en producent av efterkomlingar, som om kvinnan skulle vara ett föremål. Nej, de vill att kvinnan ska ha en lika stor del av helheten som männen nu tycks ha.

En annan viktig sak som de sydliga feministteologerna vill lyfta fram, är att det inte kan sägas finnas en likhet mellan alla kvinnor i världen. Därför vill de lyfta fram att det finns en stor variation mellan kvinnor beroende på var i världen man rör sig. Det går helt enkelt inte att generalisera det kvinnliga könet som en distinkt enhet, som skulle vara alltigenom lika. Dessa feministteologer har velat att ta del i en allt större utsträckning, i bland annat frågor som många gånger har drivits åsido.

Bland dessa frågor kan hittas aspekter som inte nödvändigtvis måste vara så högtravande, utan det är snarare fråga om alldagliga, men ack så viktiga frågor om liv och död. De har velat påpeka frågor som tillgång till rent vatten och en jord där nytt liv kan bära frukt, frågor som kanske verkar tagna förgivna, men som har fått allt för lite uppmärksamhet och tagits i beaktande.

De nordliga feministteologerna har kanske å sin sida ett mer rekonstruktivt sätt att se på saker och ting. De tycker att man kunde på sätt och vis genomföra en rekonstruktion av det andliga. Inte genom att kanske göra en förnyelse av doktriner, utan snarare en form av bejakande av att det kvinnliga finns med i den kristna andligheten. Ett sätt av accepterande av det kvinnliga som en del av hela den andliga helheten. En bekräftelse på att det kvinnliga har varit en del av den kristna historien, att den fortfarande finns med idag, och att den behöver få bejakas att den är en viktig del av den andliga utvecklingen.

//Daniel

R.R. Reno on Stanley Hauerwas

Reno skriver om Stanley Hauerwas som en person som menar att en kristen människa visar sina sanna övertygelser i formen av sitt handlande. Han beskriver Hauerwas exempel med tegelstenar. Det är inte tegelstenarna i sig själva som är ett typexempel på kraft, utan det är snarare genom hur vi använder tegelstenarna som det i praktiken kommer fram deras styrka. Detta gäller vare sig vi av tegelstenarna bygger en hållfast mur, eller använder dem som ett vapen som vi kastar. Parallellen skall naturligtvis dras till oss som kristna. Precis som att mura med tegelstenar, murar vi även som kristna ett hållbart förhållande till Gud. Det ska hålla, och med denna hållfasta mur av kristenhet ska vi kunna göra en skillnad i världen.

Hauerwas exemplifierar denna hållfasthet med tre K:n: Karaktär, Kyrka, och Konstantinianism.
Karaktären består av att vi ska ha en fast delaktighet i Guds rättfärfiga nåd, att vi är varelser som är sanna i oss själva, och att vi konstant jobbar för det bästa. Hållfasthet i det vi vill åstadkomma. Det är inte egentligen för Hauerwas tanken eller handlingen i sig som är det primära, utan det viktiga är slutresultatet.

Hauerwas poängterar det berättande narrativet. Han poängterar berättelse framom principer, historier fram om plikt. Berättelser är maskiner som skapar densitet, och de kristna doktrinerna har kvarstannande styrka enbart om de får en tyngd av denna densitet, menar Hauerwas. Kyrkan är givetvis den plats där detta kan och ska förverkligas. Kyrkan skall enligt Hauerwas kunna markera ut för omvärlden vilken som är den specifika kulturen och politken som kyrkan står för, så att kyrkan står på egna ben vid sidan av den världsliga makten (den som Hauerwas kallar den konstantinianistiska makten). Vid frågan huruvida man kan se Hauerwas som en liberal eller konservativ teologg, konstateras det att ordet liberal enligt Hauerwas inte är fråga om en politisk ideologi, utan snarare om attityder och sätt inom moral. Han kanske kan ses som konservativ för att han stenhårt håller på kyrkan, men han menar själv att om man först med hela sitt hjärta tar till sig den tanken att det är kyrkan som i grund och botten är fästningen för våra liv, så kan det sedan ge en mer liberal attityd till många andra frågor i livet.

//Daniel

Milbank, Hauerwas och Bretherton i diskussion

 Allting börjar med att Hauerwas berättar om bakgrunden till sin bok, som är en memoar om hans egna liv, är att han blev uppväxt med att han skulle bli en tegelarbetare, han skulle gå i sin faders fotspår, men det han själv ville göra var att bli en teolog, en akademiker. Han beskriver vad det är att familjen släpper taget om en och låter en gå för att göra det som är ens kall. Att utstå smärta, men se det goda som kommer efter att man utstått den smärtan. Man gör det man själv vill göra, och på ett sätt fortsätta med en ny väg i sitt egna liv, trots att det är en väg som familjen aldrig kommer att förstå.

Sedan fortsätter diskussionen. Hauerwas säger att kyrkan ska vara en kyrka som inte är en prestationskyrka. Kyrkan skall vara ung. ´kyrkan runt hörnet, eller kyrkan mitt i våra liv´. Milbank fortsätter sedan med att säga att församlingens kyrka är en inklusiv kyrka. Han fortsätter med att säga att kyrkan inte primärt är en direkt institution utan den är formad genom eukaristi. Utifrån det är är vi redan en gemenskap.

Vid frågan gällande hur en kyrka som skulle vara världsomspännande skulle se ut svarar de så här:
Hauerwas frågar sig hur de kristna kan vara lockande nog för att oinvigda ska kunna komma och tala med oss? Jo vi måste sluta tänka att vi är i kontroll. Milbank fortsätter sedan med att säga att vi måste tänka på de strukturella ojämlikheterna som finns världen över

På frågan om vilka de viktiga teologiska frågorna är som måste granskas närmare svarar Hauerwas att relationen mellan kristologi och ecklesiologi är absolut nödvändig att diskuteras teologiskt för att kunna förutspå hur framtiden ser ut medan Milbank i sin tur poängterar att det behövs filosofi och teologi för att kunna relatera kristna värderingar i vår värdlsbild. Frågan kommer även upp huruvida en ateistisk värld skulle vara mer farlig för världen än en konfessionell? Skulle detta var ett politiskt problem? Hauerwas fortsätter med att säga att vi helt bra kan föra en diskussion genom att ha med en stark kristologi och ändå kunna diskutera på ett öppet plan. Milbank frågar sig i sin tur varför den sekulariserade världen skulle vara intresserad av liberal teologi? Kyrkan nåste vara sann mot sig själv. Hauerwas fortsätter därefter med att säga att teologin måste göras så att den är berörande för individer. Kyrkan måste ställa sig frågor som är berörande för vårt vardagliga liv, som t.ex. vad är girighet, och hur det påverkar vår vardag.

På det hela taget en intressant diskussion som många gånger ändå kändes lite högttravande och att man inte helt hölls med i svängarna. För att lite analysera dem som personer fick jag en känsla av att Milbank mer vill nå ut till de frågor som är i luften genom att att ta tag i dem och nämna dem vid namn, och att därifrån sedan kunna fortsätta att diskutera dem, medan Hauerwas igen mer efter att ha nämnt problemen vid namn och konstaterat vad det är fråga om, hellre vill se hur de praktiseras i verkligheten. Karikerat och kanske felaktigt, men det är den känslan jag fick av dem.

//Daniel

Om makt/kraft

För att sammanfatta Goodchilds kapitel om makt (power), kan man nämna att Goodchild identifierar tre sorters makt, eller kanske benämningen kraft här vore bättre. Det finns den ´fysiska makten´ det vill säga den som utgör allt från naturliga krafter som till exempel gravitation och tyngdlag till rörelse t.ex. i form av fysisk bestraffning till truppförflyttningar i krig. Sen finns det den mänskliga kraften, den som vi människor skapar med våra tankar. Men Goodchild menar att man inte bara kan nöja sig med dessa två sorters krafter, utan han menar att vi dessutom måste lägga till en kraft, den som utgörs av den ´politiska energin´. Som jag uppfattare det, menar Goodchild att det är det politiska subjektet som vi har lyckats/misslyckats att välja att styra alla dessa tre krafter, det vill säga pengar. I och med att vi är i den situationen är det pengar som är "lagen". Pengar styr produktionen, den gör ett motiv för oss att arbeta, den utgör ett sätt att visa vår överlägsenhet och utan pengar skulle inte samhället rulla på. Pengar blir sättet genom vilken demokratin förverkligas. Pengar blir helt enkelt ett överlägset sätt av politiskt uttryck.

//Daniel

Radioprogram om Augustinus Guds stad

Augustinus höll inte med i det som romarna  sade när de talde om romarriket som ett imperium sine fine, ett imperium utan slut. Han såg å sin sida romarriket som ett rike som inte kunde hålla i all oändlighet, trots att romarriket visserligen tidvis var väldigt starkt och hade en väldigt utbredd geopolitisk ställning. Augustinus tyckte däremot att detta ´imperium - eller rike - utan slut´, var Guds rike. Augustinus tyckte sig se de svagheter som fanns i det romerska riket eller det romerska imperiet. Han var känslig för att det talades så stort om detta rike som han själv tycktes kunna se som ganska bräckligt. Och han fick ju rätt, för efter att det romerska riket ganska långt hade fått regera fritt i över 800 år, så kom romarriket år 410 att attackeras av fiender som satte hela den antika världen i gungning. Orsaken till detta kanske kunde hittas i att romarriket hela tiden ville expandera. Det var på ett sätt ett sorts narcissistiskt synsätt, där romarriket var så självcentrerat, att orsaken till att expandera och driva på en ständig krigsföring mot ´de andra´ var ett konstant ihållande självändamål. Det som vi menar med rike i dag är kanske - om vi talar om jordliga riken - länder eller så, medan romarriket såg sig själva som världen. Romarna måste hela tiden hålla i en hotbild som berättigade till invasioner av andra länder och makter.

Augustinus får sedermera höra det för hela omvärlden chockerande budskapet att Rom har angripits och överrumplats av utomstående, en nyhet som fick hela världen i gungning eftersom romarriket med Rom som huvudsäte ungefär hade ansetts som världens mittpunkt och huvudfäste. Men Augustinus tar allt detta med ganska stor ro och konstaterar ungefär att; "vem hade nu verkligen kunnat tro att ett av oss skapat rike kunde hålla för eviga tider?" och fortsätter med att säga att; "det verkliga riket är det rike som Gud har gett oss, fyllt av nåd, och med alla dess fördelar, och det är Guds rike vi ska tro på och tjäna med vårt hjärta och vårt förstånd."

Augustinus tänkte att de människor som kunde klassas som hedningar, egentligen kunde ha mycket mer bakom det dom egentligen gjorde, att de på ett sätt hade "satts in i systemet" av de som styrde och ställde. De var kanske inte i Augustinus ögon likvärdiga de kristna, men de var absolut inte onda människor. Många gånger är det fråga om människor som inte egenligen vill göra det som är dåligt, utan att det snarare är den styrande makten som får oss att göra det som inte är det som vi kanske egentligen skulle vilja göra. Så den styrande makten håller med andra ord många gånger tillbaka det som egentligen är det som är det goda. Bakom det onda finns det goda, det är många gånger skadat och har fått en skepnad av att vara av ondo, men är i grund och botten det goda.

Så vad är då kyrkans roll i det här? Som det i programmet kommer fram så är det inte kyrkans uppgift att komma in som någon revolutionerande part och försöka omvända människor sådär hokus pokus. Nej, människor är inte några maskiner som kan programmeras om i en handvändning. Människor ska inte heller programmeras om, utan det som snarare är målet för kyrkan är att kyrkan kommer in som en aktiv part, inte att den kommer in och agerar stat, utan kommer in som en del av samhällsbilden, aktiv i frågor gällande politik ekonomi, och ja, vad som helst som berör samhället. Kyrkan ska vara där och stå för det som är rätt och stå emot det som är fel, och hålla på det. Detta ska sedan ske som en långvarig process, kyrkan ska vara där och visa att den gör en skillnad, inte säga och tala om att den gör en skillnad, och då märker människor också märke till vad det är som kyrkan står för, vilka värderingar den har, och att dessa värderingar korrelerar med de värderingar som många, om inte de flesta männsikor har, även om de kanske många gånger är dolda av orsak eller annan.

//Daniel

Jean Vaniers l´Arche

Det första jag vil säga är att detta var ett väldigt berörande program. Ett program om Jean Vanier, en man som tar initiativet att grunda ett boende l´Arche (arken), dit människor med vissa handikapp kan komma för att bo tillsammans med varandra, och tillsammans med människor som tar hand om den. Alla är jämställda med varandra vid l´Arche. Men det är ju inte på det viset att det enbart skulle vara de med vissa funktionshinder som behöver tas hand om, nej, de som har handikapp tar, om än på ett annat sätt hand om dem som inte har ett handikapp. Utbytet är dubbelriktat. Terapin är en terapi av förhållande. Vi måste kunna lära oss att språka med varandra trots våra olikheter. Andra behöver kanske vår ´komplicitet´, men vi kanske istället behöver deras ´enkelhet´.Som Martin Luther King sade: "vi måste inse vår egna svaghet".

En av stödpersonerna på l´Arche uttryckte sig så här i början av sin tid på l´Arche: "Det är som att bara komma bort från det vanliga ekorrhjulet, och inse att ´är det här frågorna ni tampas med?´ att i all enkelhet komma till det mest enkla varandet". Stanley Hauerwas säger att vid l´Arche får man veta vad tid innebär, vi inser behovet av vårt beroende av (var)andra, vi har förmågor som andra behöver, men vi behöver de förmågor som andra har.

Jean Vanier poängterar att alla behöver vi nånstans där vi hör hemma. Vi måste ta med de svaga, de som är utanför, och han fortsätter med att poängtera, att att välkomna olikhet är ett led på vägen mot fred. Han fortsätter med att säga att det gör vi genom att vi rör oss från rädsla till öppnhet, att vi inser att vi behöver hjälp, vi behöver kraft, att vi behöver inse att vi behöver Guds gåva till oss.

//Daniel