På den förra föreläsningen som jag tyvärr inte kunde delta i, diskuterades några texter kring kristna martyrer, samt kapitel 19 ur Augustinus De civitate dei (Om gudsstaten). Dessutom lär det ska ha diskuterats en del om ´hopp´, men det ska jag egentligen inte beröra.
Texterna om de kristna martyrerna tyckte jag var intressanta att läsa. Jag tycker det är ganska "jännä" så att säga, att dessa martyrer dog för sin tro. De hade väl just hopp om, och tron på ett evigt liv efter detta jordeliv. Oberoende om man tror si eller så, eller så kallat "rätt" eller "fel", så tycker jag att det på sätt och vis är respektingivande att man ger sitt liv på det sättet. Men ordet ´martyr` kan ju också användas felaktigt, eller hur? Om man blir martyr, så blir man ju det för att man inte vill gå med på att tänka i samma banor som man mer eller mindre tvingas till. Men jag tycker inte det kan kallas för martyrskap att dö för sin tro genom att även samtidigt döda andra, t.ex. genom självmordsbombningar eller massakrar eller dylikt. Att dö martyrdöden är ju heller inget man bör eftersträva. Makabert nog om man kan säga det så, så "förlorar det sin grej" på sätt och vis att vilja dö martyrdöden, utan det är ju istället som att man inte vill göra det, utan man gör det för att det är det rätta valet. Egentligen som att man gör det för någon annans skull, och inte för sin egen! Jag tror det var det jag ville säga, så nu slutar jag med den delen förrän jag råddar till det ännu mer. :)
"Gudsstaten" igen, tyckte jag var ganska svårläst, men också ganska jännä. Däremot måste jag kunna vara så ärlig, och säga att jag tycker att det känns som om Augustinus tar bort mycket av glädjen av att leva livet. Det känns som att han försöker få en att förstå hur imperfekt man antagligen är som människa. Men det ska ju gå att vara kristen och samtidigt kunna LEVA livet. Jag förstår nog att Augustinus menar att man också LEVER livet när man lever det enligt Guds vilja. Fint så, men varför skulle det hindra människorna från att samtidigt njuta av det som livet ger oss utöver detta att leva i samklang? Jag tycker Augustinus talar så mycket om att det är en tillfällig värld vi lever i som förr eller senare ändå går under, och att det finns ett löfte om ett evigt liv, att man får kalla rysningar. Förlåt mig Augustinus om jag misstolkar dig, och om det du vill säga ÄR det som jag redan skrev; att leva i samklang med Guds vilja, men ändå leva fullt ut. Jag kan inte tro att Gud bara skulle ha skapat en värld som Han tycker att inte är av någon större betydelse för att den är tillfällig, och eftersom det ändå finns ett löfte om en evighet. Nej, jag vill nog än en gång tro att "Herrens vägar äro outgrundliga", och att det finns en stor vikt i att leva fullt ut detta liv vi har här på jorden!
//Daniel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar