Ännu om sista föreläsningen. Stanley Hauerwas talar i det fjärde kapitlet i sin bok After Christendom om saker som även är dagsaktuella för oss här i Finland. Han har nog många poäng som han lägger fram där han ganska bra slår huvudet på spiken.
Hauerwas skriver bland annat om att det för många människor kan ha varit så att man fått för mycket information eller input när det kommer till den kristna tron, och att det därmed har blivit något slags allergisk motreaktion bland många så att man då inte mer är mottaglig för budskap om vad kristendomen går ut på. Kanske det är en orsak att så många i Finland skriver ut sig ur kyrkan. Hauerwas poängterar att det är viktigt att inte tvinga någon till en viss sak när det kommer till trosfrågor, vi människor tenderar att söka förståelse snarare än att bli fördömda. Att tro skall vara något frivilligt som var och en själv måste få välja. Men man kan ju fråga sig om inte människor många gånger gör för hastiga beslut. Jag tänker igen på utskrivningarna ur kyrkan. Hur oinsatta är inte vi människor många gånger innan vi gör en bedömning eller ett beslut?
En intressant sak som Hauerwas för fram är att han anser att det är en absurd tanke att man ska uppmana unga, eller kanske oinvigda, att tänka själva. I Hauerwas exempel gäller det hans elever. Han menar att för att eleverna ska lära sig att tänka kritiskt, så vill han att de först lär sig att tänka som han. Med det förstår jag att Hauerwas snarare menar att eleverna ska lära sig det kritiska tankesättet som kanske Hauerwas själv har, än att de ska ta efter det han personligen tycker. När eleverna sedan tagit till sig olika fakta, kan de sedan börja tänka kritiskt, samt utveckla sin egna uppfattning och sina egna tankegångar. Hauerwas gör en liknelse mellan en person som är murare till sitt yrke, samt dennes lärling. Denna lärling kan omöjligtvis veta hur man bygger en perfekt mur som håller i väder och vind. Det vet (förhoppningsvis) däremot muraren, "mästaren", som kanske varit murare hela sitt liv, och som har den erfarenhet som krävs för att jobbet skall bli lyckat. Så för att lärlingen själv ska kunna utvecklas och bli bra så måste lärlingen helt enkelt lära sig hur han ska göra för att sedan kunna utvecklas, och till sist själv kunna se kritiskt på det han åstadkommit. Man kan även se Hauerwas exempel som en åsnebrygga till kyrkan där man har en "mästare" i församlingen som har den kunskap som förutsetts för att kunna vara som en herde i församlingen ifråga.
En annan viktig poäng som jag tycker Hauerwas belyser är när han talar om hur man ska försöka förklara vad kristendomen är för någon som inte är insatt. Han menar att istället för att berätta att kristendomen exempelvis är si eller så, så föreslår han att man ber den att delta i t.ex. bönen Fader Vår.
Jag tycker det är ett väldigt smart tankesätt, som Hauerwas beskriver. Vem förstår egentligen vad saker och ting handlar om om man bara ser det från utsidan? Däremot om man kommer med i något och försöker förstå det, kanske man får en bättre, eller mer täckande bild av vad det går ut på.
// Daniel
torsdag 28 oktober 2010
tisdag 19 oktober 2010
Bygg inte hus på en sandig strand...
Till den sista föreläsningen i kursen ´Politisk teologi´ har vi läst det fjärde kapitlet: The Politics of the Church - How We Lay Bricks and Make Disciples ur Stanley Hauerwas After Christendom. Hauerwas verkar vara en "reko kille" så att säga, och han har många bra poäng i sin text. Han talar bl.a. om hur vi borde vara mer förstående än dömande, och han talar även om mer öppenhet och friheten att välja vad vi står för, men även att med det ena kommer även det andra. Lite som att välja mellan att äta kakan och att ha den kvar, om jag förstår honom rätt..
// Daniel
// Daniel
"Only God can judge me!"
Under den förra föreläsningen diskuterade vi alltså det första kapitlet ur William T. Cavanaughs bok ´The myth of the State as Saviour´. Cavanaugh tar upp en massa "felbilder" som finns om den kristna religionen och har ett väldigt kritiskt sätt att se på staten. Man kan nog enligt min mening tolka honom som en sorts kristen anarkist tycker jag. Cavanaugh är viktig med att poängtera att det är ett civitas terrena som vi just nu lever i, en jordelig stad om man så vill, och att vi vet att vårt riktiga hem är i himlen. Här ett citat som enligt mig beskriver ganska bra Cavanaughs synsätt: "It is the Church, uniting earth and heaven, which is the true ´politics´. The earthly city is not a true res publica because there can be no justice and no common weal where God is not truly worshipped."
Men det är något för mig som fattas. Finns det ingen mellanväg? Finns det bara det av Cavanaugh förkastade "staten som räddare" -synsättet, samt Cavanaughs synsätt där vi som kristna strikt ska leva utav Guds lag, med tanken om att livet på jorden inte är av så stor vikt utöver att vi hårt skall hålla fast i Guds lagar? Hur kan vi veta vad det innebär att "truly worship God"? Människan är ju inte perfekt, och hon kan ju inte heller alltid veta vad detta perfekta sätt att följa Guds vilja är. Det finns ju så många åsikter och så många sätt som KAN vara bra. Var förblir dessutom tanken om tvåregementsläran? Var finns då det som gör människan till det hon är, nämligen att hon har friheten att själv välja?! Jag vill helt enkelt hitta en mellanväg. Jag tror och vill tro att det ska gå att samtidigt leva ett liv som är relativt fritt till att göra sina egna goda etiska val samtidigt som man följer ´Guds vilja´. Jag är inte på det klara med vad jag egentligen tycker och tänker, men jag försöker få nån klarhet i det hela. Jag hoppas jag kan leva ett liv där jag kan lita på att jag gör "det rätta" och de rätta valen, och tro på att det finns ett evigt liv efter detta och på att jag kommer till himlen - såtillvida den existerar - och hoppas att Gud då tycker att jag gjort gott ifrån mig. För om Gud finns så är det i slutändan bara så att...
Men det är något för mig som fattas. Finns det ingen mellanväg? Finns det bara det av Cavanaugh förkastade "staten som räddare" -synsättet, samt Cavanaughs synsätt där vi som kristna strikt ska leva utav Guds lag, med tanken om att livet på jorden inte är av så stor vikt utöver att vi hårt skall hålla fast i Guds lagar? Hur kan vi veta vad det innebär att "truly worship God"? Människan är ju inte perfekt, och hon kan ju inte heller alltid veta vad detta perfekta sätt att följa Guds vilja är. Det finns ju så många åsikter och så många sätt som KAN vara bra. Var förblir dessutom tanken om tvåregementsläran? Var finns då det som gör människan till det hon är, nämligen att hon har friheten att själv välja?! Jag vill helt enkelt hitta en mellanväg. Jag tror och vill tro att det ska gå att samtidigt leva ett liv som är relativt fritt till att göra sina egna goda etiska val samtidigt som man följer ´Guds vilja´. Jag är inte på det klara med vad jag egentligen tycker och tänker, men jag försöker få nån klarhet i det hela. Jag hoppas jag kan leva ett liv där jag kan lita på att jag gör "det rätta" och de rätta valen, och tro på att det finns ett evigt liv efter detta och på att jag kommer till himlen - såtillvida den existerar - och hoppas att Gud då tycker att jag gjort gott ifrån mig. För om Gud finns så är det i slutändan bara så att...
tisdag 12 oktober 2010
Tills dagens föreläsning har vi läst första kapitlet ur William T. Cavanaughs ´The Myth of the State as Saviour´. Kort sagt tycker jag att texten var riktigt bra och inte sååå svårläst, trots att den stundvis var aningen komplicerad att hänga med i (speciellt orden). Men Cavanaugh har ett väldigt intressant sätt att förklara och ifrågasätta/omintetgöra uppfattningar som finns om kristendomen, för att inte tala om religionen överlag, och om dessa som vanligt framställda som syndabockar för diverse orsaker, etc. Så det ska bli intressant att gå vidare med allt detta under föreläsningen inom kort..
//Daniel
måndag 11 oktober 2010
Martyrer med hopp om gudsstaten
På den förra föreläsningen som jag tyvärr inte kunde delta i, diskuterades några texter kring kristna martyrer, samt kapitel 19 ur Augustinus De civitate dei (Om gudsstaten). Dessutom lär det ska ha diskuterats en del om ´hopp´, men det ska jag egentligen inte beröra.
Texterna om de kristna martyrerna tyckte jag var intressanta att läsa. Jag tycker det är ganska "jännä" så att säga, att dessa martyrer dog för sin tro. De hade väl just hopp om, och tron på ett evigt liv efter detta jordeliv. Oberoende om man tror si eller så, eller så kallat "rätt" eller "fel", så tycker jag att det på sätt och vis är respektingivande att man ger sitt liv på det sättet. Men ordet ´martyr` kan ju också användas felaktigt, eller hur? Om man blir martyr, så blir man ju det för att man inte vill gå med på att tänka i samma banor som man mer eller mindre tvingas till. Men jag tycker inte det kan kallas för martyrskap att dö för sin tro genom att även samtidigt döda andra, t.ex. genom självmordsbombningar eller massakrar eller dylikt. Att dö martyrdöden är ju heller inget man bör eftersträva. Makabert nog om man kan säga det så, så "förlorar det sin grej" på sätt och vis att vilja dö martyrdöden, utan det är ju istället som att man inte vill göra det, utan man gör det för att det är det rätta valet. Egentligen som att man gör det för någon annans skull, och inte för sin egen! Jag tror det var det jag ville säga, så nu slutar jag med den delen förrän jag råddar till det ännu mer. :)
"Gudsstaten" igen, tyckte jag var ganska svårläst, men också ganska jännä. Däremot måste jag kunna vara så ärlig, och säga att jag tycker att det känns som om Augustinus tar bort mycket av glädjen av att leva livet. Det känns som att han försöker få en att förstå hur imperfekt man antagligen är som människa. Men det ska ju gå att vara kristen och samtidigt kunna LEVA livet. Jag förstår nog att Augustinus menar att man också LEVER livet när man lever det enligt Guds vilja. Fint så, men varför skulle det hindra människorna från att samtidigt njuta av det som livet ger oss utöver detta att leva i samklang? Jag tycker Augustinus talar så mycket om att det är en tillfällig värld vi lever i som förr eller senare ändå går under, och att det finns ett löfte om ett evigt liv, att man får kalla rysningar. Förlåt mig Augustinus om jag misstolkar dig, och om det du vill säga ÄR det som jag redan skrev; att leva i samklang med Guds vilja, men ändå leva fullt ut. Jag kan inte tro att Gud bara skulle ha skapat en värld som Han tycker att inte är av någon större betydelse för att den är tillfällig, och eftersom det ändå finns ett löfte om en evighet. Nej, jag vill nog än en gång tro att "Herrens vägar äro outgrundliga", och att det finns en stor vikt i att leva fullt ut detta liv vi har här på jorden!
//Daniel
Texterna om de kristna martyrerna tyckte jag var intressanta att läsa. Jag tycker det är ganska "jännä" så att säga, att dessa martyrer dog för sin tro. De hade väl just hopp om, och tron på ett evigt liv efter detta jordeliv. Oberoende om man tror si eller så, eller så kallat "rätt" eller "fel", så tycker jag att det på sätt och vis är respektingivande att man ger sitt liv på det sättet. Men ordet ´martyr` kan ju också användas felaktigt, eller hur? Om man blir martyr, så blir man ju det för att man inte vill gå med på att tänka i samma banor som man mer eller mindre tvingas till. Men jag tycker inte det kan kallas för martyrskap att dö för sin tro genom att även samtidigt döda andra, t.ex. genom självmordsbombningar eller massakrar eller dylikt. Att dö martyrdöden är ju heller inget man bör eftersträva. Makabert nog om man kan säga det så, så "förlorar det sin grej" på sätt och vis att vilja dö martyrdöden, utan det är ju istället som att man inte vill göra det, utan man gör det för att det är det rätta valet. Egentligen som att man gör det för någon annans skull, och inte för sin egen! Jag tror det var det jag ville säga, så nu slutar jag med den delen förrän jag råddar till det ännu mer. :)
"Gudsstaten" igen, tyckte jag var ganska svårläst, men också ganska jännä. Däremot måste jag kunna vara så ärlig, och säga att jag tycker att det känns som om Augustinus tar bort mycket av glädjen av att leva livet. Det känns som att han försöker få en att förstå hur imperfekt man antagligen är som människa. Men det ska ju gå att vara kristen och samtidigt kunna LEVA livet. Jag förstår nog att Augustinus menar att man också LEVER livet när man lever det enligt Guds vilja. Fint så, men varför skulle det hindra människorna från att samtidigt njuta av det som livet ger oss utöver detta att leva i samklang? Jag tycker Augustinus talar så mycket om att det är en tillfällig värld vi lever i som förr eller senare ändå går under, och att det finns ett löfte om ett evigt liv, att man får kalla rysningar. Förlåt mig Augustinus om jag misstolkar dig, och om det du vill säga ÄR det som jag redan skrev; att leva i samklang med Guds vilja, men ändå leva fullt ut. Jag kan inte tro att Gud bara skulle ha skapat en värld som Han tycker att inte är av någon större betydelse för att den är tillfällig, och eftersom det ändå finns ett löfte om en evighet. Nej, jag vill nog än en gång tro att "Herrens vägar äro outgrundliga", och att det finns en stor vikt i att leva fullt ut detta liv vi har här på jorden!
//Daniel
onsdag 6 oktober 2010
Slagsmålet mellan våld och icke-våld
För det första vill jag be om ursäkt för att det här blogginlägget angående föreläsning nr. 3, det vill säga föreläsningen om Yoders text, kommer så här sent. Sen till saken. Jag började fundera på det här med icke-våld, och det är ju inte det lättaste att hålla sig till, även om det är eftersträvansvärt.
Jag själv har nu mig veterligen aldrig varit en våldsam person, och jag tycker absolut att våld är något onödigt. Men är ´våld´ en benämning som vi kan stämpla allt som liknar våld med? Är all form av självförsvar våld? Jag menar inte nu som sport, utan som att försvara sig själv genom att slå tillbaka. Eller att gå emellan då någon blir angripen, är det våld?! Jag har svårt att tänka mig en situation då jag skulle se en misshandel eller en våldtäkt, att jag inte skulle beröras till den grad, att jag inte skulle gå emellan. Var skulle då min kärlek till min nästa finnas om jag bara gick glatt förbi?! Vad månne Yoder själv skulle göra? För att inte tala om Jesus!?! Kanske jag nu är en syndare, men jag tror nog att jag vid denna vägkorsning, vid prövningen av min moral vid detta val, skulle välja att tänka på min nästa som blir slagen, framom icke-våld, och ge våldtäktsmannen eller vad det nu sen kan vara, en rak höger.
En annan sak som fick mina tankar att rulla i icke-våldsprincipens banor var när jag nyligen besökte Sacré-Coeur, det vill säga den kända kyrkan i Paris vid Montmartre. Utanför kyrkan fanns förutom en drös av turister och fjantiga försäljare, beväpnade militärer som patrullerade. Och nu då jag skriver beväpnade, så menar jag beväpnade! (Läs: försedda med stridsväst och Fa-Mas -stormgevär, inte några småbössor direkt..) Då funderade jag på vart världen gått. Nog var de ju respektingivande dessa militärer, men jag menar att det är något fel på att man tänker så. Vart är världen på väg då det måste sådana här metoder till för att etablissemanget ska visa sin styrka för allmänheten? Det är ju inte som att dessa militärer patrullerar för att skydda Sacré-Coeur i egenskap av Guds hus (eller något annat av alla mycket besökta platser för den delen heller), utan för att det finns känningar i luften om presumtiva terrorhot.
Att krig existerar och att det finns makter som attackerar andra makter av orsak eller annan är inte okej, men det måste ju finnas ett försvar vid sådana tillfällen tycker jag. Eller måste det? Att försvara, är det också våld? Om det nu skulle bli krig, borde vi bara låta det som sker ske, utan att försvara oss, med tanken om att det finns en mening med allt enligt Guds vilja, och att jordelivet bara är en mellanfas? Eller borde vi ändå tänka att vi försvarar oss och lever livet ut här och nu, för livet tar ändå nångång slut, och så möter vi ändå det vi möter sedan? Jag vet inte vad som är en bra lösning till världsläget idag. Då jag var liten önskade jag att det inte skulle finnas ondska i världen. Förstås önskar jag det fortfarande, men jag inser att det är en önskan långt borta.
//Daniel
Jag själv har nu mig veterligen aldrig varit en våldsam person, och jag tycker absolut att våld är något onödigt. Men är ´våld´ en benämning som vi kan stämpla allt som liknar våld med? Är all form av självförsvar våld? Jag menar inte nu som sport, utan som att försvara sig själv genom att slå tillbaka. Eller att gå emellan då någon blir angripen, är det våld?! Jag har svårt att tänka mig en situation då jag skulle se en misshandel eller en våldtäkt, att jag inte skulle beröras till den grad, att jag inte skulle gå emellan. Var skulle då min kärlek till min nästa finnas om jag bara gick glatt förbi?! Vad månne Yoder själv skulle göra? För att inte tala om Jesus!?! Kanske jag nu är en syndare, men jag tror nog att jag vid denna vägkorsning, vid prövningen av min moral vid detta val, skulle välja att tänka på min nästa som blir slagen, framom icke-våld, och ge våldtäktsmannen eller vad det nu sen kan vara, en rak höger.
En annan sak som fick mina tankar att rulla i icke-våldsprincipens banor var när jag nyligen besökte Sacré-Coeur, det vill säga den kända kyrkan i Paris vid Montmartre. Utanför kyrkan fanns förutom en drös av turister och fjantiga försäljare, beväpnade militärer som patrullerade. Och nu då jag skriver beväpnade, så menar jag beväpnade! (Läs: försedda med stridsväst och Fa-Mas -stormgevär, inte några småbössor direkt..) Då funderade jag på vart världen gått. Nog var de ju respektingivande dessa militärer, men jag menar att det är något fel på att man tänker så. Vart är världen på väg då det måste sådana här metoder till för att etablissemanget ska visa sin styrka för allmänheten? Det är ju inte som att dessa militärer patrullerar för att skydda Sacré-Coeur i egenskap av Guds hus (eller något annat av alla mycket besökta platser för den delen heller), utan för att det finns känningar i luften om presumtiva terrorhot.
Att krig existerar och att det finns makter som attackerar andra makter av orsak eller annan är inte okej, men det måste ju finnas ett försvar vid sådana tillfällen tycker jag. Eller måste det? Att försvara, är det också våld? Om det nu skulle bli krig, borde vi bara låta det som sker ske, utan att försvara oss, med tanken om att det finns en mening med allt enligt Guds vilja, och att jordelivet bara är en mellanfas? Eller borde vi ändå tänka att vi försvarar oss och lever livet ut här och nu, för livet tar ändå nångång slut, och så möter vi ändå det vi möter sedan? Jag vet inte vad som är en bra lösning till världsläget idag. Då jag var liten önskade jag att det inte skulle finnas ondska i världen. Förstås önskar jag det fortfarande, men jag inser att det är en önskan långt borta.
//Daniel
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)